Jag har nu länge vägt fram och tillbaka om jag vill skriva det här eller inte.

Till slut kom jag fram till att bloggen är, lika mycket en skådeplats över vårt familjeliv, som en slags dagbok för mig.

Därför väljer jag att ta bladet från munnen och berätta för er.

Okej så här ligger det till, personligen tycker jag att det är HÖG äckelvarning på att skriva ut, ah, det är svårt som det är redan nu, ord som flytningar och blödningar, så jag gör det på mitt sätt. Kallar det första för X och det andra för Y.

Fram tills i onsdags trodde jag att vi väntade vårt andra barn.

Enligt alla beräkningskonstens regler skulle jag då gått in i vecka 10+0.

Under tisdagen kom annorlunda X och jag anande att något kanske inte var som det skulle. Hade inte det med Esther, men av allt man läst under förra graviditeten så tydde inte onormala X på något direkt oroväckande.

Inte gjorde ont någonstans heller. 

Under onsdagsmorgonen tyckte jag att det tilltagit, dock ingen smärta. Började ringa runt till barnmorska, sjukvårdsupplysning och akutmottagning.

Så småningom svarade en vänlig kvinnoröst: åk in till gynakuten.

Ringde Per med gråten i halsen och bad honom komma hem, då var klockan 12.30 på onsdagseftermiddagen. 

Efter vad som kändes som en evighetslång väntan fick vi komma in och göra ett ultraljud, vi fick se vad som skulle kunna ha blivit vårt lilla barn.
Men det fanns ingen hjärtaktivitet.
Med UL-tekniken kan man mäta embryots storlek och det motsvarade storleken som det har i vecka 7. Det lilla hjärtat som jag, vi, trott hade slagit i 10 graviditetsveckor, gjorde inte det.

Men först nu, tre veckor senare, hade min kropp börjat göra sig av med "det". Under undersökningens gång kom smärtan och Y, precis som det skulle.
Men allt kom som en chock, uteblivet missfall kallas det. När embryot ligger kvar i livmodern fastän det inte längre finns någon livsaktivitet.

Under onsdagskvällen tilltog den fysiska smärtan och jag kan inte minnas att ens själva förlossningen med Esther var så brutal.
Framförallt är obehaget så stort och den emotionella smärtan lika minst lika påtaglig.

Jag har gråtit. Jag vill inte gå igenom det här. Men vem vill det?

Idag är det fredag. Nu har jag landat i det.  Det här är sådant som händer, kanske tog jag ut allting i förskott. Det gick ju så bra första gången. Men livet går faktiskt vidare, jag vet det.

Bortsett från att jag nu blöder som.. som.. eh, som ett pakistanskt offerlamm vilket hela tiden påminner mig om vad som var, ja, då mår jag ganska bra.

Det gör inte lika ont längre heller. 

Igår var Per hemma och tog hand om Esther, jag orkade inte. Men idag är allt som vanligt.

Det jobbigaste med det här är att jag gått i tre veckor.. Tre veckor och känt mig gravid, de få graviditetstecken jag haft har varit där. Precis som med Esther. 

Jag mådde aldrig illa, var bara lite extra trött och svullen här och där.

På sjukhuset frågade de mig om graviditetstecknen inte avtagit under tiden, hade de det?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det är det svåraste att acceptera. Om vi någon gång skaffar flera barn hur kommer det kännas då? Hur många veckor kan man gå med ett liv i magen som inte lever?
Frågorna är många, men jag överlåter det till morgondagen.

Det här är vad som har hänt, nu går vi vidare.

Jag lever nu.