Jag är döförkyld, ont i halsen, täppt i näsan och feber. Blä!

Tack o lov att Camilla var hemma idag och tar hand om Dårfisen, själv ligger jag däckad på soffan och snyftar till bröllopet.

Panodilen gör dock sitt än så länge och håller febern tillfälligt nere. 

I eftermiddag åker vi till Kbg, bra planering Matilda, verkligen!

Vi hörs hörrni!

Snorig pussar och rossliga kramar-m

God Morgon!

Tänkte faktiskt fortsätta uppdatera er från de lediga dagar som passerat när bloggen legat still. Det är lika bra det eftersom dagarna ser ungefär likadana ut så här på veckorna. Vi är ute nästa hela fm (efter frukost fram till lunch). Sen sover Esther och jag förösker plugga, ut igen och in för att förbereda mat till Per kommer hem.
Pretty Much It. Men det är inte dumt, jag har t.o.m fått lite färg på armarna, redan nu!? Jag som annars är stans blekfis!

Anyway, det var ju inte det vi skulle prata om.

Vilka Dagar vi hade när Natalie och Melvin hälsade på oss!!

Herrejösses! Det var så varmt, men inte för varmt, så fint och soligt och helt perfekt väder för en tur till Skansen.

Björnarna hade vaknat till Pers STORA förtjusning. De var på lika gott humör som oss, lekte och busade inför nyfikna blickar. Kul!

(Sweet jag sparar bilderna från "bilturen" du och sonen gjorde till ett annat tillfälle... Ha ha!  )

Härliga vårdagar i Stockholm värmer långt in i hjärtat.

Kom snart tillbaks och hälsa på oss igen!

Nu ska vi gå ut!

Vi hörs.

Puss o Kram-m

God Morgon!

Sitter med en kopp kaffe och laddar för lite förmiddagslek i parken.

Nu har jag verkligen tagit paus länge från bloggen, men jag har haft så mycket annat för mig att det inte riktigt funnits tid över. Och så har jag inte riktigt känt för det heller.

Men jag tänkte inte orda så mycket mer utan bara bildbomba er med vad vi haft för oss under de dagar som det gapat tomt på inlägg.

Det blir lite uppdelning på det. Annars kommer ni bli yra i huvudet era stackare.

Kram på er!

Esther och jag bakade arraksbollar för jag var såå sugen! Ingen bild på dem dock!?

På Kvällen lagade vi köttfärssås. Ingen bild på den heller...

Per tog med oss till Nackareservatet, jag behövde dammas av lite. Det hjälpte!

Och lilla mor skickade fina blommor till mig.

Nu messar Ellen, time to go!

Vi har en dejt i lekparken, hoppas solen tittar fram bakom molnen.

Det är påskaftons kväll och vi har ätit ett riktigt fint påskbord ute i solskenet.

Pers mor och far, Johan och Camilla är hos oss och vi har det underbart mysigt.

Natalies besök har också förgyllt några dagar hos mig och allt är så himla bra.

Det gör mig glad!

Nu ska jag ta fortsatt påskhelg!

GLAD PÅSK önskar jag er alla!

Puss och Kram - Matilda

Hej på er!

Jag har tagit några dagars uppehåll från det mesta, framförallt bloggen. 

Det har faktiskt varit jätteskönt.

Tack för er omtanke allihopa!

Nu är det snart påsk och det ser jag verkligen fram emot.

Känns skönt att ha annat att tänka på.

Imorgon kommer min fina, bästa vän Natalie och hennes kalasgoa grabb Melvin. Håller alla tummar jag har för fint väder för då blir det Skansen på torsdag. 

Det ska bli så roligt!

Vi hörs snart igen hörrni!

Massor med kramar till er!

Jag har nu länge vägt fram och tillbaka om jag vill skriva det här eller inte.

Till slut kom jag fram till att bloggen är, lika mycket en skådeplats över vårt familjeliv, som en slags dagbok för mig.

Därför väljer jag att ta bladet från munnen och berätta för er.

Okej så här ligger det till, personligen tycker jag att det är HÖG äckelvarning på att skriva ut, ah, det är svårt som det är redan nu, ord som flytningar och blödningar, så jag gör det på mitt sätt. Kallar det första för X och det andra för Y.

Fram tills i onsdags trodde jag att vi väntade vårt andra barn.

Enligt alla beräkningskonstens regler skulle jag då gått in i vecka 10+0.

Under tisdagen kom annorlunda X och jag anande att något kanske inte var som det skulle. Hade inte det med Esther, men av allt man läst under förra graviditeten så tydde inte onormala X på något direkt oroväckande.

Inte gjorde ont någonstans heller. 

Under onsdagsmorgonen tyckte jag att det tilltagit, dock ingen smärta. Började ringa runt till barnmorska, sjukvårdsupplysning och akutmottagning.

Så småningom svarade en vänlig kvinnoröst: åk in till gynakuten.

Ringde Per med gråten i halsen och bad honom komma hem, då var klockan 12.30 på onsdagseftermiddagen. 

Efter vad som kändes som en evighetslång väntan fick vi komma in och göra ett ultraljud, vi fick se vad som skulle kunna ha blivit vårt lilla barn.
Men det fanns ingen hjärtaktivitet.
Med UL-tekniken kan man mäta embryots storlek och det motsvarade storleken som det har i vecka 7. Det lilla hjärtat som jag, vi, trott hade slagit i 10 graviditetsveckor, gjorde inte det.

Men först nu, tre veckor senare, hade min kropp börjat göra sig av med "det". Under undersökningens gång kom smärtan och Y, precis som det skulle.
Men allt kom som en chock, uteblivet missfall kallas det. När embryot ligger kvar i livmodern fastän det inte längre finns någon livsaktivitet.

Under onsdagskvällen tilltog den fysiska smärtan och jag kan inte minnas att ens själva förlossningen med Esther var så brutal.
Framförallt är obehaget så stort och den emotionella smärtan lika minst lika påtaglig.

Jag har gråtit. Jag vill inte gå igenom det här. Men vem vill det?

Idag är det fredag. Nu har jag landat i det.  Det här är sådant som händer, kanske tog jag ut allting i förskott. Det gick ju så bra första gången. Men livet går faktiskt vidare, jag vet det.

Bortsett från att jag nu blöder som.. som.. eh, som ett pakistanskt offerlamm vilket hela tiden påminner mig om vad som var, ja, då mår jag ganska bra.

Det gör inte lika ont längre heller. 

Igår var Per hemma och tog hand om Esther, jag orkade inte. Men idag är allt som vanligt.

Det jobbigaste med det här är att jag gått i tre veckor.. Tre veckor och känt mig gravid, de få graviditetstecken jag haft har varit där. Precis som med Esther. 

Jag mådde aldrig illa, var bara lite extra trött och svullen här och där.

På sjukhuset frågade de mig om graviditetstecknen inte avtagit under tiden, hade de det?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det är det svåraste att acceptera. Om vi någon gång skaffar flera barn hur kommer det kännas då? Hur många veckor kan man gå med ett liv i magen som inte lever?
Frågorna är många, men jag överlåter det till morgondagen.

Det här är vad som har hänt, nu går vi vidare.

Jag lever nu.

Hej på er.

Det är inte så bra just nu.

Vi ger det några dagar.

Tack för er omtanke, allihop!

Vi hörs igen om ett litet tag, okej!

Kram-Matilda

God morgon!

Här duggregnar det och är grått och trist. Jag har därför inte så mycket roligt att berätta för er mina vänner.

Dagarna ser ganska likadana ut, äta, leka, sova, plugga, leka, äta, sova. Ja, vanlig vardag liksom, men inte så dålig det heller.

Jag tycker det är rätt skönt.

Idag ska vi förhoppningsvis få komma till BVC, Esther har under några dagar varit ilsket rödprickig på insidan låren. Mildison, Miniderm och Idomin har inte hjälp så nu måste vi få reda på vad det är som orsakar de små rackarna.

Själv misstänker jag budgetblöjorna från Willys eller ev tvättmedlet, men om det är tvättmedlet tycker jag hon borde vara mer röd överallt. Eller?

Vi får se vad de säger. Jag får återkomma om det.

Vi hörs snart igen gott folk!

KRAM-m