God Morgon!

Sitter i godan ro med en kopp kaffe och tittar på snön som faller utanför mitt fönster. Det ser kallt men ändå ganska inbjudande ut. Jag ska ta med mig Esther ut och pulsa bort till gungorna och se vad hon tycker om kylan.

Igår hann jag väl inte riktigt med allt jag tänkt mig, så det som inte blev av igår blir förhoppningsvis gjort idag.

Jag hade det lite stressigt där ett tag igår. Ja, jag vet ju inte hur ni har det men ibland får jag för mig att jag kan ro i land fler än en sak åt gången. 

Någon sade en gång till mig att vi kvinnor är kapabla till det.

Jag tog nog de orden på lite för stort allvar.

Det hela började någonstans med att Per jobbade över en halv timme, vilket innebär att vi äter en halvtimme senare än vanligt. (Och då äter vi vanligtvis runt 19-tiden, med andra ord ganska sent redan som det är...)

Oftast fungerar det bra eftersom Esther får mellis vid 16-17-tiden så vi kan ha vår mysiga lilla familjemiddag tillsammmans. Men igår var mellis inte tillräckligt.

Vid 18.30 blev Liten gaaalen, härjade runt som en vilde och med gap och skrik klättrar hon upp och ner för allt klätterbart hon kan tänkas hitta. Mitt i det står jag med maten på för full rulle eftersom jag förstått att hon inte var särskilt sugen på att vänta ut pappan, samtidigt som jag hela tiden måste passa barnet från att dra ner allt hon kan komma åt. Exempelvis matlagningsgrädden jag just ska tillsätta min gryta.

(Bilden ovan är förvisson från imorse när hon skulle "titta" på brödrosten, men det är bara för att förtydliga hur lillan kan vara en smmmuula enerverande i matlagarstunder. OBS! Hon vet också precis hur hon ska göra för att flytta stolen till bästa möjliga intressanta plats, där jag är. Just det.)

Toppa den lätta matstressen med att jag måste blanda ihop min lussekattsdeg som jag bestämt skulle baka framåt kvällskvisten. Så jag rör degen som en idiot, försöker passa min laxgryta från att inte koka sönder och när degen äntligen är satt för jäsning, ja, då trillar lillan och slår sig så jag måste gå undan för att trösta. 

Väl på benen igen, men med det gnälligare tonläget, försöker jag hacka ihop någon slags sallad, inser att laxen kokat sönder iaf och nu bränner fast på grytbotten.

Skit!

Byter kastrull, häller av vattnet till pastan som jag helt tappat tiden på. Sätter barnet i stolen och börjar mata. Hjärtat slår så fort att jag tror det ska hoppa ut ur bröstet. Laxen smakar bränt och pastan är alldeles för hård.

    Hon fick ett litet skrapmärke som blödde men det är inget emot hur svullen hon blev på kinden.. Jösses.

Jag passade själv på att slänga i mig lite käk när jag ändå satt ner, läget började lugna ner sig lite. Då tycket Marvin att det var dags för lite uppmärksamhet.

  Och jag har inte hjärtat att inte bry mig om min lille prins. Så efter att ha jamat hål i huvudet på mig insåg jag att han vill gå ut på balkongen.

  och jag hinner i princip öppna dörren, stänga och sätta mig på min stol innan han vill komma in igen. *suck*

I det ögonblicket kommer Per ÄNTLIGEN hem. Han tar över matningen av barnet och jag kan börja förbereda inför mitt lussebak.

Ja, jag förstår om det är helt ointressant att läsa om min triviala vardag på det här viset. Men i stundens hetta så undrar jag varför jag inte bara kan göra saker lite lättare för mig själv. Förbereda maten i god tid, skita i katten som vill gå ut och inte försöka baka och koka fisk samtidigt. Det går inte, inte när man har en 1-årig vilde i samma kök.

Men, men, vi blev väl så gott som mätta.

Och vi bakade lussekatter som bestämt.

        Esther hade deg över hela sig, t.o.m i håret. Men det blev goda bullar och en krans med mandelmassa och russin.

Och som om det inte vore nog så fick vi lite underhållning på kvällen.

  Två polisbilar, en hundpatrull och ett gäng folk som stod på gatan i säkert en timme. Per och jag satt i köket med en påse chips och spanade i mörkret. Ibland är det lite spännande att bo i förorten iaf. Men vad som hänt fick vi aldrig reda på. Vi gick och la oss innan polisen åkt iväg och så vitt jag vet blinkade blåljusen fortfarande när jag somnade.

Och nu, nu sitter vi här.

Redo att ta oss an en ny dag!

  Ikväll åker vi till kbg!

Hej på er!