Hej på er.

Så är ännu en dag på väg mot sitt slut.

Jag känner att det är tid för mig att skriva något om tillvaron. Den nya tillvaron.

Per och jag har separerat.

Han och barnen har flyttat till Karlsborg, jag bor kvar i Göteborg tills skolan är klar.

Det aldrig lätt att bryta upp och gå vidare. Det hade jag inte förväntat mig heller.
8 år och två fantastiska barn - vilken historia! För det är jag evigt tacksam, det är jag verkligen.

Men hellre två lyckliga föräldrar på var sitt håll än två olyckliga själar under samma tak.

Så som ni säkert förstår blåser det förändringsvindar i livet. Men jag känner mig stark.

Och framförallt redo. Redo att ta mig an allt vad som väntas under det här nya året.

Nu vänder vi blad och skriver ny historia.

/Matilda

God Afton!

Årets första dag är snart till ända.

I skrivande stund ligger mina barn och sover.

Bakgrundsljud från TV:n strömmar in i köket där jag sitter, mor skrattar.
Från källaren hörs till och från något odefinierbart ljud, far håller sig sysselsatt.

Jag vet att det här året, 2014, kommer innehålla stora förändringar, positiva som negativa.

Fast vilket år gör inte det?

För min del kommer det i alla fall betyda stora omställningar men jag får återkomma till dem vid ett senare tillfälle.

Mest för att jag inte riktigt vet hur jag vill formulera orden än.

Istället förevigar vi några härliga inslag från julen 2013 här på bloggen.

  "Dan före dan", skinkan griljerad, granen klädd och klapparna ditlagda.
      Då njuter man nästan som mest, redo att ta sig an julen.

Julaftons morgon, grötfrukost och klappar till barnen.

Deras lycka, min lycka.

    Julfina ungar, uppradade framför granen. Cheezy..ah, varför inte!

Och såklart den goda julmaten!

#Jagvetintehurmångadagarmanäterjulbordsmatefter24:edecember.
 #Göttärdet

På Juldagen samlades vi i Åsen.

Barn och vuxna, pappas älgkött med hasselbackspotatis och sås,
klappar och så jultomten förstås!

Jag Älskar julen. Jag gör det. Det kunde varit lite snö men man kan ju inte få allt här i världen.

Är det förresten någon som vet var vintern tagit vägen?

Så kan det se ut hos oss.

Jag återkommer snart igen men nu har jag en god bok som väntar på mig.

Ledighetslyx - skönlitterär läsning!!! (Tack tomten!)

/Matilda

Hallå,

här fixas det lite.

Inte 100% nöjd men Rom byggdes ju inte på en dag.

/Matilda

Från kursstart känns det som en evighet.

Tentorna är så långt fram, inte har man en tanke på dem.

Allt, eller i alla fall nästan allt, däremellan är en transportsträcka.

Och sedan, en vecka INNAN tentaveckan, då kickar paniken in. 

Man pluggar, pluggar, pluggar. Och pluggar lite till.

Glömmer att äta, hinner inte sova, är vrålhungrig och ap-trött när klockan är... oj, oj, 03:15.

Sedan kommer den hysteriska veckan, självaste tentaveckan.

Vid det laget är hjärnan rätt mör, men samtidigt ändå skärpt. Man är taggad och samtidigt så matt, vill bara få det gjort.

Och sedan sitter man här. Allt är klart nu.

Bara dags att reda ut det lilla kaos som finns runtomkring en, det man helt bortsett ifrån under några dagar.
 Där, precis där, i startgroparna för att reda ut befinner jag mig i skrivande stund.

Nöjd, trött, glad, matt, inte så hungrig (kanske lite kaffesugen?), lättad, stressad, avslappnad.

Ett känslomässigt virrvarr, allt på en gång.

Exakt DÄR, bakom bordet, på soffan, har min rumpa befunnit sig, med undantag av sammanlagt 11 timmars skrivning, under mer eller mindre en veckas tid. Så gott som oavbrutet.

Sömnsnittet: 4 timmar per natt

Matintaget: Först ingenting och sedan, runt 18:30  - enormt! Mycket pasta/nudlar/Ägg och smörgås.

Kulinariska läckerheter eller hur!

Kaffemängd: ...? Ja vi pratar ju i litermått. Utan överdrift. Per dag alltså.

Magens status: Tro det eller ej, förvånansvärt bra!

Matilda just nu: Jag tar julledigt, garanterar återkomst efter nyår.

Då vänder vi blad, och lämnar 2013 bakom oss.

Tack för den här terminen Chalmers - I love You after all!

Nämen Hällå Där!

Herre Jisses, det var INTE igår jag var här och kokade ihop ett par meningar.

Ja, ja. Vad göra?

En mörk fredagsmorgon, under en fantastiskt stjärnhimmel, kl 04:30 den 1:a november firades jag, kapten och överstyrman ner i MOB-båten (MOB = man over board). Detta var från vår ankarplats utanför Sundsvall och ca 15-20 minuter senare stod kapten, jag och min jätte stora väska på landbacken.

Där och då slutade äventyret på Tarnbris. Tårar fälldes av trötthet, lycka och sorgsenhet.

99 dagar ombord,från strålande sommardagar till en annalkande höst, och nästan lite vinterkänsla, har passerat under min tid där.

Mycket skratt, nyvunnen kunskap och viktiga kontakter är bara några inslag som jag har med mig.

Idag, tre veckor senare, sitter jag åter framför datorn, plöjer genom papper eller hänger över sjökort och radarbilder.

Skolan lät inte vänta på sig. Långt ifrån.

Det känns mer eller mindre hysteriskt att kastas in i detta tempo efter månader av frånvaro.

Hjärnkontoret går på högvarv. Skolmässigt pratar vi nu.

Men det mesta är sig likt, mer eller mindre.

Barnen går på dagis mellan 8-15 varje dag, Per jobbar vid sin dator och katten sover i stort sett hela tiden.

Ok, i ärlighetens namn, det har väl varit lite besynnerligt. Jag har kommit hem till en vardag som inte var vardag när jag mönstrade på.

Edith var fortfarande liten bebis (i mina ögon) och Esther var, då som nu, pratglad och trotsig 3-åring.

Men efter hemkosten märker jag hur dessa två flickor blivit större och förändrats.

Esther är visserligen fortfarande stans största pratkvarn, men betydligt mer vältalig och använder ord som hon inte gjort tidigare. 3-års-trotsen har lugnat ner sig men en ny typ av trots tagit form. Den av mer utstuderat slag.

Nu är hon medveten om att hon gör fel, och hon gör det med vilja.

Edith har inte bara vuxit på längden, fått fler tänder och lärt sig nya ord. Hon visar även STORA tendenser till ett humör utan dess like.

Tänk att två barn kan vara så olika!? Älskade ungar!

Och bara en sådan sak som att jag inte riktigt bott in mig i lägenheten. (Inflytt var 1 juli, mitt i semestern, och påmönstring 25 juli)
Nu börjar den kännas som ett inbott hem, för ett par veckor sedan var det lite si och så med den saken..

Att dessutom pendla med kollektivtrafik till skolan, också helt nytt och fortfarande lite ovant.

Promenadavstånd och Älvsnabbare (båt) var jag ju grymt bortskämd med tidigare.

Men jag är Glad. Så glad över att få vara hemma igen. Glad över att få träffa min fina familj dagligen och skolan, hur tufft det än känns, så är det kul och nyttigt att få aktivera hjärncellerna.  

Och Tarnbris anlöper Göteborg tillräckligt ofta för att jag ska få chansen att åka ner och hälsa på om eventuell abstinens uppstår.

Borta var verkligen så långt över mina förväntningar - bra alltså - men är hemma alltid Bäst!

Per och Esther har satt året glögg, Edith bistår med sitt sällskap.

En kvällstur på cykel till kyrkogården på allhelgonadagen, tyvärr är mobilen inte optimal att fota med i mörker..

Marvin håller mig sällskap när jag pluggar. Han tycks ha längtat efter sin matte, viker inte gärna från min sida vare sig det gäller plugg eller nattetid. Dvs. han sover bokstavligt talat PÅ mig. Katt!

Lång dag i skolan med navigationssystem åtföljs av god middag. Här; Edith äter hemlagad sushi. Sedan blir det bad medan jag sitter bredvid och sjunger alla sånger jag kan ur sångboken. Och när kvällen kommer blir det välförtjänt vuxentid.

Och idag har glöggen silats, nu skall den stå till sig en vecka.

Det börjar vankas jul hörrni!

Ni vet ju vad jag tycker om den saken!! HURRA!

Puss och Kram

/Matilda

...Godot?

Nej.

Vi väntar på att få komma till kaj.

Just nu ligger vi uppankrade utanför Amsterdam.

Kanske morgondagen bringar mera spännande nyheter.

Fast..., varför rusa mot en ny dag?

Att alltid vara på väg. Nej. Nej, idag säger jag tvärtom. Stannar upp för ett tag.

Tillåter mig själv att infinna mig i ett ögonblick. Detta ögonblick.

Idag, och idag, dagen är nästan slut.

Men det betyder inte att jag inte behöver påminna mig själv, hur viktigt det är att bara stanna upp.

Inte ständigt jäkta framåt.

Det kan faktiskt vara nog så tillräckligt att bara reflektera över den tanken.

Varför är man så dålig på det?

Att ta till vara på sin tid.

Kära nån, nu skriver fingrarna vad hjärnan tänker.

Jag brukar inte göra några större djupdykningar här i bloggen. Det är liksom inte nödvändigt.

Då skulle den här bloggen bli överfylld, fullkomligt sprängfylld av osammanhängande resonemang.

Resonemang från mitt, stundom förvirrade och ibland konstiga, huvud. 

Det är inte min avsikt.

Ha, ha!  

Nähe, sjövägsreglerna (COLREG - kan googlas för den intresserade) ligger på en stol här intill mig och undrar när jag tänkte ta mig an dem.

"Ni älskade 37 regler - You are eating me!"

Nämnde jag tentan som kommer framåt december? 100% rätt, inga fel tillåtna.

Oj, oj, oj, nu sprang självförtroendet och gömde sig under skrivbordet därborta.

När jag klarat den tentan är jag förhoppningsvis en måttligt duglig sjöfarare.

Då fattas bara lite kött på benen i form av erfarenhet också.

Ah, fast nu skulle vi ju ta en sak i taget. Okej, okej, dags att sluta flumma.

Innan ni börjar undra om jag har fått tankfnatt (vilket också kan googlas för den ännu mer intresserade) eller liknande.

Lika så gott att stilla denna kunskapstörst innan brottningsmatchen med kudden startar.

Nämen, nu har ju till och med sjövägsreglerna flyttat upp här i sängen bredvid mig. Ja, ja, vi säger väl det då.

Hej på ett litet tag!

Puss-m

Hej på er!

Nu var det sådär alldeles för många dagar sedan jag uppdaterade.

Jag har haft lite motivationsbrist till bloggen.

Vi har ju gjort en del korta resor på sistone och det har resulterat i mycket häng i CCR samt på däck istället för att sitta i hytten och blogga. 

Jag är ju en rätt social prick så då är det perfekt att sitta där nere och plugga, prata eller bara dricka kaffe och titta på siffrorna på skärmarna.

Fortfarande är allt lika bra här ombord, jag vill verkligen inte att det ska ta slut!

Så fantastiskt många bra och nyttigt kontakter jag har knutit under dessa veckor, så mycket jag lärt mig och fått se. Jag känner mig inte färdig.

Den här praktiken har verkligen golvat alla mina förväntningar, och jag vet att jag verkligen valt rätt väg i livet.

Samtidigt ska det bli så skönt att komma hem till livet och vardagen hemma också.

Jag är lyckligt lottad som ändå hamnat på ett fartyg som gått på Göteborg så pass mycket.

Jag ska även försöka skärpa mig med bloggen - men ha tålamod. Vissa dagar är det också stor brist på internetuppkoppling som gör att jag inte orkar vänta på webbplatsen. Hoppas ni förstår!

Ta Hand om Er!

Många stora kramar

/Matilda

Hej på Er!

Rapporterar in från ett något gråmulet Gävle denna söndagseftermiddag.

Idag är jag egentligen lite ledig men i sedvanlig ordning är jag ändå närvarande i största möjliga utsträckning.

Förmiddagen har spenderats med överstyrman i cargo control room (CCR), hängandes över axeln och frågat 5464421 frågor. Nu har jag ju varit där tidigare men idag fick jag, under hans kontroll, vara lite ansvarig.
Det är alltså från CCR som alla lastoperationer sköts.

Förenklat beskrivet: idag lastar vi, då övervakar man allt från lasthastigheten, tryck och temperatur på lasten. Man anpassar ballasten, dvs tömmer, i förhållande till den lastade volymen för att fartyget ska hålla jämnt trim och slagsida osv.

Mycket handlar om att öppna och stänga ventiler, starta och stänga av pumpar i rätt tid för att lastoperationen ska förbli effektiv och samtidigt bibehålla stabiliteten i fartyget. Förenklat.

Intressant och lärorikt. Något man inte till fullo lär sig i skolan, även fast skolan har lastsimulatorer.

I stor utsträckning är det främst ombord man lär sig, sedan måste man också ha i åtanke att fartygen skiljer sig åt i fråga om utförande, instrument, ventiler, pappersarbeten med mera. Ja, nog om det.

Vi kom in tidigt morse, kl 01.30 infann jag mig på däck. Kallt men inte så farligt som jag trott, ändå var det långkisar som gällde. Nu är hösten verkligen här.

Annat var det i fredagseftermiddag när vi kom till Stockholm.

            Strålande solsken från huvudstaden.

Och till min stora förtjusning låg vi vid Nacka strand, med andra ord ett stenkast från gamla Finntorp.
Jag passade på att ta mig en promenad utmed vattnet, det som en gång var min gamla löprunda.

  Ett klent försök att illustrera inloppet där promenadbryggan finns. Den promenadlängan har mina fötter nött på så många gånger, och inte hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle komma tillbaka så snart.

Stockholm känns som ett avlägset minne, ingen del av mig längtar tillbaka till den staden. Åtminstone inte som en bostadsort. Men återseende är inte dåligt på något sätt, särskilt inte när hösten bjuder på strålande sol.

Nu måste jag dessvärre runda av. I natt, omkring 02:00, kastar vi loss och seglar mot Stockholm - igen. 

Därefter styr vi kosan mot västkusten, lastning i Brofjorden och lossning i Göteborg.

Korta resor och många förtöjningar. Men det är också på sätt och vis positivt, då infinner sig en ökad trygghet, rutin och erfarenhet i förtöjningssituationerna. Det värdesätter i alla fall jag.

Trevlig Söndag Allesammans!

Kram

-m