God Afton.

Måndagskvällen har gjort sig till känna. Mörkret har lagt sig och tröttheten smugit sig på.

Jag sitter uppkrupen på min kökssoffa och läser engelsk grammatik fast motivationen börjar svikta.

Ett behov av att skriva några rader föll på mig så jag gav vika för det.

Helgen spenderade jag i Karlsborg. Delvis för att det var min barnhelg men också för att träffa far som fyllt år, träffa mormor som jag inte sett på länge samt umgås med min bror och hans familj.

En mycket fin helg med mina allra nära och käraste. 

Så igår, på tåget till Göteborg, slogs jag av insikten hur mycket jag tycker om den här stora förändringen som skett i mitt liv.

Jag har funnit mig själv igen, utan att jag egentligen visste att jag tappat bort mig på vägen.

Kanske den insikten nått mig förr, eller kanske senare, men det är först nu som jag verkligen vågar se den.
Jag kan inte förneka att jag har varit rädd. Rädd att komma till en annan uppfattning.
Ånger.
För någon återvändo finns inte.  

Jag uppskattar att jag tagit mig hit.
Även om vägen varit en känslomässig berg- och dalbana där man pendlar mellan sorg och eufori.

Men nu, nu vågar jag helt ärligt säga att det här livet är väl värt varenda minut.
Det är början på något nytt.

-m