Från kursstart känns det som en evighet.

Tentorna är så långt fram, inte har man en tanke på dem.

Allt, eller i alla fall nästan allt, däremellan är en transportsträcka.

Och sedan, en vecka INNAN tentaveckan, då kickar paniken in. 

Man pluggar, pluggar, pluggar. Och pluggar lite till.

Glömmer att äta, hinner inte sova, är vrålhungrig och ap-trött när klockan är... oj, oj, 03:15.

Sedan kommer den hysteriska veckan, självaste tentaveckan.

Vid det laget är hjärnan rätt mör, men samtidigt ändå skärpt. Man är taggad och samtidigt så matt, vill bara få det gjort.

Och sedan sitter man här. Allt är klart nu.

Bara dags att reda ut det lilla kaos som finns runtomkring en, det man helt bortsett ifrån under några dagar.
 Där, precis där, i startgroparna för att reda ut befinner jag mig i skrivande stund.

Nöjd, trött, glad, matt, inte så hungrig (kanske lite kaffesugen?), lättad, stressad, avslappnad.

Ett känslomässigt virrvarr, allt på en gång.

Exakt DÄR, bakom bordet, på soffan, har min rumpa befunnit sig, med undantag av sammanlagt 11 timmars skrivning, under mer eller mindre en veckas tid. Så gott som oavbrutet.

Sömnsnittet: 4 timmar per natt

Matintaget: Först ingenting och sedan, runt 18:30  - enormt! Mycket pasta/nudlar/Ägg och smörgås.

Kulinariska läckerheter eller hur!

Kaffemängd: ...? Ja vi pratar ju i litermått. Utan överdrift. Per dag alltså.

Magens status: Tro det eller ej, förvånansvärt bra!

Matilda just nu: Jag tar julledigt, garanterar återkomst efter nyår.

Då vänder vi blad, och lämnar 2013 bakom oss.

Tack för den här terminen Chalmers - I love You after all!

Nämen Hällå Där!

Herre Jisses, det var INTE igår jag var här och kokade ihop ett par meningar.

Ja, ja. Vad göra?

En mörk fredagsmorgon, under en fantastiskt stjärnhimmel, kl 04:30 den 1:a november firades jag, kapten och överstyrman ner i MOB-båten (MOB = man over board). Detta var från vår ankarplats utanför Sundsvall och ca 15-20 minuter senare stod kapten, jag och min jätte stora väska på landbacken.

Där och då slutade äventyret på Tarnbris. Tårar fälldes av trötthet, lycka och sorgsenhet.

99 dagar ombord,från strålande sommardagar till en annalkande höst, och nästan lite vinterkänsla, har passerat under min tid där.

Mycket skratt, nyvunnen kunskap och viktiga kontakter är bara några inslag som jag har med mig.

Idag, tre veckor senare, sitter jag åter framför datorn, plöjer genom papper eller hänger över sjökort och radarbilder.

Skolan lät inte vänta på sig. Långt ifrån.

Det känns mer eller mindre hysteriskt att kastas in i detta tempo efter månader av frånvaro.

Hjärnkontoret går på högvarv. Skolmässigt pratar vi nu.

Men det mesta är sig likt, mer eller mindre.

Barnen går på dagis mellan 8-15 varje dag, Per jobbar vid sin dator och katten sover i stort sett hela tiden.

Ok, i ärlighetens namn, det har väl varit lite besynnerligt. Jag har kommit hem till en vardag som inte var vardag när jag mönstrade på.

Edith var fortfarande liten bebis (i mina ögon) och Esther var, då som nu, pratglad och trotsig 3-åring.

Men efter hemkosten märker jag hur dessa två flickor blivit större och förändrats.

Esther är visserligen fortfarande stans största pratkvarn, men betydligt mer vältalig och använder ord som hon inte gjort tidigare. 3-års-trotsen har lugnat ner sig men en ny typ av trots tagit form. Den av mer utstuderat slag.

Nu är hon medveten om att hon gör fel, och hon gör det med vilja.

Edith har inte bara vuxit på längden, fått fler tänder och lärt sig nya ord. Hon visar även STORA tendenser till ett humör utan dess like.

Tänk att två barn kan vara så olika!? Älskade ungar!

Och bara en sådan sak som att jag inte riktigt bott in mig i lägenheten. (Inflytt var 1 juli, mitt i semestern, och påmönstring 25 juli)
Nu börjar den kännas som ett inbott hem, för ett par veckor sedan var det lite si och så med den saken..

Att dessutom pendla med kollektivtrafik till skolan, också helt nytt och fortfarande lite ovant.

Promenadavstånd och Älvsnabbare (båt) var jag ju grymt bortskämd med tidigare.

Men jag är Glad. Så glad över att få vara hemma igen. Glad över att få träffa min fina familj dagligen och skolan, hur tufft det än känns, så är det kul och nyttigt att få aktivera hjärncellerna.  

Och Tarnbris anlöper Göteborg tillräckligt ofta för att jag ska få chansen att åka ner och hälsa på om eventuell abstinens uppstår.

Borta var verkligen så långt över mina förväntningar - bra alltså - men är hemma alltid Bäst!

Per och Esther har satt året glögg, Edith bistår med sitt sällskap.

En kvällstur på cykel till kyrkogården på allhelgonadagen, tyvärr är mobilen inte optimal att fota med i mörker..

Marvin håller mig sällskap när jag pluggar. Han tycks ha längtat efter sin matte, viker inte gärna från min sida vare sig det gäller plugg eller nattetid. Dvs. han sover bokstavligt talat PÅ mig. Katt!

Lång dag i skolan med navigationssystem åtföljs av god middag. Här; Edith äter hemlagad sushi. Sedan blir det bad medan jag sitter bredvid och sjunger alla sånger jag kan ur sångboken. Och när kvällen kommer blir det välförtjänt vuxentid.

Och idag har glöggen silats, nu skall den stå till sig en vecka.

Det börjar vankas jul hörrni!

Ni vet ju vad jag tycker om den saken!! HURRA!

Puss och Kram

/Matilda

Hallå där!

Jag försöker ju hålla min blogg någorlunda levande, ibland mer, ibland mindre.

Den är stundom ganska svältfödd på inlägg eftersom så mycket annat hela tiden upptar min tid.

Livet, skolan, familjen och nöjen kommer helt enkelt emellan. Anyway.

När det väl postas ett inlägg eller två så är kommentarer alltid lika välkommet, det vet ni redan.

Men orkar man inte ta sig tid eller helt enkelt inte känner för att kommentera så finns en liten funktion som heter "Gilla" under själva inlägget.

Är det ett trevligt inlägg så kan man helt enkelt gilla det, på så vis får jag också en fingervisning om vad som kan förefalla intressant att läsa om.
Dvs. jag kan försöka anpassa bloggen så att det blir mer underhållande, ja, i den mån jag kan åstadkomma något underhållande i textform.

Det är naturligtvis helt och hållet upp till er, jag ville mesta bara tipsa om funktionen.

Ibland händer det också att jag besvarar era kommentarer, så har ni postat något så kan det ibland finnas ett litet svar. Inte alltid men då och då.

Ja, det var allt jag hade att säga.

Nu är lunchrasten nästan slut och bryggan väntar på mig. Vi närmar oss Kielkanalen sakta men säkert!

Hejsvejs!

-m

Hallå igen.

Jag har just avslutat en dag i solen. Vi knackar rost och målar. Det är bäst att passa på med sådant när vi inte har last.

Det är så stilla, soligt och varmt här ute. En dag som denna vill man inte sitta på bryggan och hålla vakt, tacksamt nog har man möjligheten att flexa lite som elev så jag har spenderat hela dagen ute.

Stora stim med fisk och maneter kan man både se och höra plaska runt skrovet, även en säl (eller tumlare?) gled förbi, det är ganska häftigt. I alla i mina ögon.

Satt nyss och bläddrade igenom telefonen, hittade några härliga bilder från Djäknesundet tidigare i somras.

Då känns en dag på Tärnbris ganska blek i jämförelse...

Men jag misströstar inte, jag har bara lite hemlängtan till min älskade lilla familj.

Hur kan man inte längta en sån här fles-fia!!? Ha, ha! Stans mest tillgjorda min.   

Nähe, nu kanske man skulle ta sig en tur på motionscykeln?

Hej på er!

-m

..efter den här lilla grodan.  

Eller rättare sagt: Hur kan man Inte längta efter en sån här liten groda?

....Pippi Longstruump (han pratar polsk engelska)

  ..... Jag undrar varför?    

Någon?

GOD MIDDAG!

En strålande semester lider mot sitt slut.

Jag har ju, som många av er redan vet, inte varit på någon färja, och i ärlighetens namn har det varit skönt att vara hemma med Per och barnen.

Många fina sommardagar har vi spenderat tillsammans, hunnit med att flytta till en större lägenhet, gå på Liseberg, äta glass, bada, sola, besöka Öland, tältat, cyklat, grillat och mycket, mycket mer. UNDERBART på alla sätt och vis!

Men så börjar påmönstring att närma sig, på torsdag kliver jag på Tärnbris i Brofjorden.

Det känns oerhört spännande, i tre månader ska jag tillbringa min tid ombord och förhoppningsvis få se och lära mig oerhört mycket.

Självklart kommer jag längta hem, hem till Per och barnen men samtidigt är det här en tid som skall genomföras. Jag måste lära mig hur yrkeslivet som sjöman(kvinna) är och kommer bli. Jag vill ju göra det här och då känns det också lite lättare att lämna sina nära och kära för en så pass lång tid.

När jag sedan är färdig, dvs om tre år, så kommer inte törnarna att bli lika långa till sjöss.

Men, men, nog om det.

Jag lovar att göra så gott jag kan för att blogga om livet ombord.

Ha tålamod och hoppas att ni alla har en underbar sommar och en lika härlig höst framför er!

Kram/m

Hej På Er!

Nu var det längesedan. Igen.

Men vet ni, det har känts lite omotiverat att blogga om min vardag.
Omotiverat av den anledningen att Anders, min bror, blivit så sjuk.
Och att skiva om min vardag känns i sammanhanget så obetydligt när jag vet hur mycket han kämpar med sin egen.

Men oavsett hur tungt det känns eller hur obarmhärtigt tiden ändå rullar på, trots sorgsna besked, så vill jag ändå fortsätta blogga. Även om lusten att göra det emellanåt sviktar.

Här kommer ett litet bildmontage från veckorna som gått sedan vi hördes senast.
Våffeldag, gung-premiär för Edith och påskbordet är bara några trevligheter som jag tyckte förtjänade att dokumenteras.     

Vi hörs snart igen!

KRAMAR

/Matilda