Nämen Hällå Där!

Herre Jisses, det var INTE igår jag var här och kokade ihop ett par meningar.

Ja, ja. Vad göra?

En mörk fredagsmorgon, under en fantastiskt stjärnhimmel, kl 04:30 den 1:a november firades jag, kapten och överstyrman ner i MOB-båten (MOB = man over board). Detta var från vår ankarplats utanför Sundsvall och ca 15-20 minuter senare stod kapten, jag och min jätte stora väska på landbacken.

Där och då slutade äventyret på Tarnbris. Tårar fälldes av trötthet, lycka och sorgsenhet.

99 dagar ombord,från strålande sommardagar till en annalkande höst, och nästan lite vinterkänsla, har passerat under min tid där.

Mycket skratt, nyvunnen kunskap och viktiga kontakter är bara några inslag som jag har med mig.

Idag, tre veckor senare, sitter jag åter framför datorn, plöjer genom papper eller hänger över sjökort och radarbilder.

Skolan lät inte vänta på sig. Långt ifrån.

Det känns mer eller mindre hysteriskt att kastas in i detta tempo efter månader av frånvaro.

Hjärnkontoret går på högvarv. Skolmässigt pratar vi nu.

Men det mesta är sig likt, mer eller mindre.

Barnen går på dagis mellan 8-15 varje dag, Per jobbar vid sin dator och katten sover i stort sett hela tiden.

Ok, i ärlighetens namn, det har väl varit lite besynnerligt. Jag har kommit hem till en vardag som inte var vardag när jag mönstrade på.

Edith var fortfarande liten bebis (i mina ögon) och Esther var, då som nu, pratglad och trotsig 3-åring.

Men efter hemkosten märker jag hur dessa två flickor blivit större och förändrats.

Esther är visserligen fortfarande stans största pratkvarn, men betydligt mer vältalig och använder ord som hon inte gjort tidigare. 3-års-trotsen har lugnat ner sig men en ny typ av trots tagit form. Den av mer utstuderat slag.

Nu är hon medveten om att hon gör fel, och hon gör det med vilja.

Edith har inte bara vuxit på längden, fått fler tänder och lärt sig nya ord. Hon visar även STORA tendenser till ett humör utan dess like.

Tänk att två barn kan vara så olika!? Älskade ungar!

Och bara en sådan sak som att jag inte riktigt bott in mig i lägenheten. (Inflytt var 1 juli, mitt i semestern, och påmönstring 25 juli)
Nu börjar den kännas som ett inbott hem, för ett par veckor sedan var det lite si och så med den saken..

Att dessutom pendla med kollektivtrafik till skolan, också helt nytt och fortfarande lite ovant.

Promenadavstånd och Älvsnabbare (båt) var jag ju grymt bortskämd med tidigare.

Men jag är Glad. Så glad över att få vara hemma igen. Glad över att få träffa min fina familj dagligen och skolan, hur tufft det än känns, så är det kul och nyttigt att få aktivera hjärncellerna.  

Och Tarnbris anlöper Göteborg tillräckligt ofta för att jag ska få chansen att åka ner och hälsa på om eventuell abstinens uppstår.

Borta var verkligen så långt över mina förväntningar - bra alltså - men är hemma alltid Bäst!

Per och Esther har satt året glögg, Edith bistår med sitt sällskap.

En kvällstur på cykel till kyrkogården på allhelgonadagen, tyvärr är mobilen inte optimal att fota med i mörker..

Marvin håller mig sällskap när jag pluggar. Han tycks ha längtat efter sin matte, viker inte gärna från min sida vare sig det gäller plugg eller nattetid. Dvs. han sover bokstavligt talat PÅ mig. Katt!

Lång dag i skolan med navigationssystem åtföljs av god middag. Här; Edith äter hemlagad sushi. Sedan blir det bad medan jag sitter bredvid och sjunger alla sånger jag kan ur sångboken. Och när kvällen kommer blir det välförtjänt vuxentid.

Och idag har glöggen silats, nu skall den stå till sig en vecka.

Det börjar vankas jul hörrni!

Ni vet ju vad jag tycker om den saken!! HURRA!

Puss och Kram

/Matilda