God Förmiddag!

(OBS - Långt Inlägg)

Egentligen borde jag inte sitta här men jag tänkte berätta för er om mitt nyårslöfte för 2012. 

Jag har väl aldrig haft ett nyårslöfte tidigare, så vitt jag vet i alla fall, än mindre ett nyårslöfte som jag hållit.

Varför ens diskutera saken?

Jo, för mitt nyårslöfte har för mig inneburit en anmärkningsvärd förändring i min tillvaro.

Mitt löfte var att sluta vara så rädd för saker.

Vadå rädd?
Jo, det finns saker som jag undviker i vardagen för att jag upplever dem som obehagliga, saker som gör att min vardag blir lite mer invecklad.

Ett typexempel är att jag starkt ogillar att köra bil här i Stockholm, nej, jag fullkomligt hatar det om jag ska vara ärlig. Det är mycket folk, mycket trafik, vägarbeten och stressigt i största allmänhet.
Låt säga när jag ska åka och handla, då väljer jag alltid en väg som jag vet är lite mindre trafikerad, den innehåller inga vänstersvängar eller dubbelfilig rondell där jag måste svänga vänster, men den är å andra sidan längre - både längd- och tidsmässigt.

Jag åker i regel aldrig och handlar om det är för tidigt på morgonen, vid lunchtid eller efter kl 16 för då är folk ute och rör på sig. 

Att ens överväga att köra igenom stan skulle jag aldrig gör, aldrig någonsin!!

I skriven text ser jag ju hur befängt det här låter, men så här är det.

Därför har mitt nyårslöfte inneburit att jag tvingat mig själv att utsätta mig för den här typen av obehag.

Och ja, det är skitjobbigt rent ut sagt. Men jag gör det.

För några veckor sedan körde jag själv till Stockholm från Karlsborg (32 mil), ingen big deal egentligen, men jag hade en släpkärra med mig.
Jag har aldrig kört släpkärra tidigare. Gissa om jag på alla sätt och vis försökte slingra mig ur detta åtagande...
Men jag gjorde det.

Jag anlände till Stockholm kl 17.15, mitt i värsta rusningstrafiken, jag såg inget i den inre backspegeln och fick helt förlita på mig på de yttre speglarna, mer än fyra timmar i bilen, tre filbyten för att komma på rätt väg ut till Nacka, i snigelfart och en puls som fullkomligt ekade ända upp i hårrötterna kom jag fram.

Jag kom fram!

För mitt ego var det en seger jag inte visste att jag kunde ta hem.

Några veckor senare satte jag mig i bilen igen, själv, och åkte mellan Nacka och Bromma kl 16.30 en måndagseftermiddag. Då var rusningstrafiken ännu värre och jag hade vår nya bil ( Volvo 945) som för mig känns som en traktor att framföra. Jag var tvungen att hämta Per som köpt en dator, något annat transportalternativ var knappast tänkbart och jag hade inte hjärta att låta honom sätta sig på en buss med en stor, klumpig dator för att jag inte vågar köra bil.
Jag körde fel två gånger, trots GPS, och var så skakis och svettig att Per fick köra hem, men jag tog mig dit också.

Förra veckan var jag hos barnmorskan, då var det blodprovstagning som gällde. Med andra ord stick i fingret.

Ni som känner mig vet att jag är besinningslöst stickrädd. Kan inte understrykas nog så många gånger.

När det kommer till provtagning väljer jag alltid att emla (lägga bedövningssalva) för att sedan ta ett venprov, spelar ingen roll om det är vad som krävs, stick i fingret har jag inte gjort på.. 13-15 år? Jag vägrar!!!!

Tårarna rinner fullständigt okontrollerat när jag kliver in i rummet där provtagningen skall ske, jag blir blek, får frossliknande skaningar, börjar svettas och händerna kallnar.

Bara för att försöka sätta några ord på den här innerliga rädslan som fullständigt tar över mig i den här situationen.

Det här barnmorskebesöket var inte annorlunda, jag skulle få en remiss för att gå på provtagning på någon närliggande vårdcentral, barnmorskan själv utför inte den typen av provtagning.

Jag hade Esther med mig i vagnen, men väl där på plats bestämde jag mig ändå för att försöka ta ett stick i fingret.

"Klarade jag bilkörningen kan jag klara av det här också", det var min tanke. "Jävlaranamma" (Och 623 572 andra, grövre, svordomar ekade i mitt huvud)

Risken för att bryta ihop när jag väl satt där i stolen, inför både Esther och barnmorska, fick bli en risk värd att ta. Värst vore det ju om Esther, stackars barn, ens noterar denna skräck som jag känner, gör hon det föreligger risken att hon bli likadan och det önskar jag inte ens min värsta fiende. Men, men:

  Jag gjorde det. Taskig bild, men ändå!

Inte ens en tår behövde fällas, men jag beundrar Yvonne som ens fick de två ynka dropparna som behövdes för jag tror min cirkulation stannade uppe i armbågarna.

Jag var så glad och stolt för min egen skull att jag belönade oss med en lunch/fika. Inte Esther emot.

  Framåt eftermiddagen unnade jag mig att strunta i plugget för resten av dagen, när vädret sedan bättrat på sig spenderade vi närmare 3 timmar ute Esther och jag.
Ellen och Emil gjorde oss sällskap också.

Nu låter ju det här som ett enda långt duktiga-präktiga-Matilda-inlägg men i min lilla värld så är det stort.

Med lite jävlaranamma och ett ganska simpelt nyårslöfte till sig själv, kan man uppenbarligen göra små förändringar som både förbättrar självkänslan, glädjer och underlättar tillvaron lite grand. 

För visst är det helt befängt att det ska behöva finnas sådana saker som gör livet lite krångligare när det egentligen inte behöver vara det!

Ja, det var det jag ville ha sagt.

Puss och Kram

/m